Aika är min älskade själsfrände och bästa vän; hunden jag drömde så länge om men som inte ens i mina vildaste fantasier var så bra som det jag fick. Intensiv, långsint och tjurig som hon är hade hon nog varit en ren mardröm att träna med negativ förstärkning men eftersom vi oftast ligger på samma våglängd är det få gånger hon inte anstränger sig till sitt yttersta i träningssammanhang. Att få jobba, oavsett om det är på lydnadsplan eller ute i skogen är hennes passion och mottot lyder oftast "benen först, skallen sen" vilket kan leda till båda skratt och gråt hos mig som matte.

När Aika kom in i mitt liv var jag nästan total nybörjare i allt vad tävlingslydnad och bruksarbete heter men hon har lärt mig mer än vad någon instruktör hade kunnat göra. Jag avgudar min Aika och oftast verkar hon faktiskt ha samma tankar om mig av någon anledning. Ibland tror jag nästan att jag har högre status i hennes ögon än pinnar och tuggben?!