Spica fotad av Johanna på helgens kurs. Tycker att den är så typisk hon; den smått överlägsna blicken när lilla kejsarinnan spanar ut över sitt rike.

Foto: Johanna Blom

Stackars lilla Spica. Hon har löpt i snart två veckor nu och de senaste dagarna har hon haft ont och varit lite ynklig, vill gärna ha sin matte nära. När hon ska kissa lutar hon sig långt framåt och grymtar ibland till lite, har vid några tillfällen lagt sig platt ner på mage och sett olycklig ut. Inga UVI-symptom utan kissar “ordentligt” och normalofta. Jag minns att Aika visade samma sak när hon löpte för allra första gången men på henne var det ännu värre; jag hade smått panik när hon la sig ner under en skogspromenad och vägrade gå vidare efter att ha kissat. Jag märkte dock inte av något på Spica under hennes första löp. Är det någon som har erfarenhet av “mensvärk” hos hundar?

Själv har jag fullt upp nu i och med att terminen har dragit igång igen. Första kursen är i mikrobiologi så nu odlas det bakterier på labbet dagarna i ända medan jag förbannar det faktum att jag inte har tid att träna så mycket med hundarna som skulle behövas just nu.

Spica under helgens kurs. Foto: Julia Indergand

Helgen har ägnats åt kurs i tävlingslydnad för årets SM-vinnare Lillemor Edström och hennes man Kjell. Tanken var från början att jag skulle gå med Aika men eftersom vi i princip inte tränat tävlingslydnad på över ett halvår var det lillehunden som fick följa med istället; extra spännande eftersom jag aldrig gått någon kurs med henne. Lillemor är en otroligt trevlig och gullig instruktör men tyvärr har Spica inte alls varit med i matchen i helgen. Jag har märkt av de senaste dagarna att hon varit väldigt mycket på helspänn i vardagen och reagerat på saker hon annars inte bryr sig om; morrat åt min granne, skällt ut picknickfolk här på Lappis, varit överjävlig i koppel vid hundmöten och imorse hoppade hon till och med undan när hon mötte Lars Ohlys blick på en valaffisch (och jag tvivlar på att det har med hennes partitillhörighet att göra).

I lördags började Spica väldigt piggt och glatt men utan synbar anledning så blev hon väldigt fort trött och började visa beteendemönster som gjorde mig rejält deppig, nämligen såna hon hade för ett år sedan när hon flydde undan från träningssituationer. Nu var hon visserligen inte i närheten lika illa som då men jag känner ju igen tecknen väl; hon sprang och satte sig på åskådarnas fötter för att söka stöd, la sig ner och “stängde av” mot omvärlden under pauserna och när jag skulle binda upp henne letade hon efter någonstans att gömma sig. Lyckligtvis kom hon ur den låsningen senare. Idag visade hon inte obehag på samma sätt men var ändå helskum; gick fritt följ med superfokus för att bara helt slå av fokus och tappa tråden gång på gång, som om någon släckte lyset. Sista passet fick hon därför vila istället; jag vill inte skapa negativa känslor hos varken henne eller mig själv på plan när hon inte är helt okej. Jag skulle gissa att det är löpet som spökar i den lilla kelpiekroppen; hon borde vara rätt nära höglöp vid det här laget. Vi vilar några dagar och jag ska försöka att inte dra för stora växlar över hennes agerande i helgen tills vidare.

Själva kursen då; ja, den gav en hel del bra tankar ändå. Roligt var att både Lillemor och Kjell gav många fina kommentarer om Spica, speciellt om fria följet som de menade kan bli riktigt bra. Jag fick lite skäll angående min ständigt flaxande vänsterhand när jag går, en grej jag inte tänker på att jag gör men som jag fått påpekad tidigare. Jag måste även tänka på Spicas högertass som hon gärna placerar på min vänsterfot i halterna och att skapa mer lugn i starterna då hon ofta skäller/gnäller till. I apporteringen fick vi lite idéer om hur jag ska få fram ett “renare” och mer målinriktat gripande och vi har pratat hur jag ska få en bättre ordförståelse på stå/sitt/ligg. Rent generellt ska jag tänka på att hålla Spica på en lägre nivå, inte varva upp henne genom hetsiga belöningar eftersom hon så lätt slår över och börjar ljuda. Det känns rätt bra, bara jag nu fort får tillbaka min vanliga glada och pigga Spica i utbyte mot den morriga, schizofrena typen som ligger här vid mina fötter just nu…

Julia och Kaj

Ammi och Gossip

Spica springer fort med apport

Dirigeringsapportering med Kaj

Lillemor verkar fundera över det smarta i att hänga upp sin kelpie i luften...

Pi med galen kelpieblick

Pi igen

Lillemor förklarar och jag lyssnar

Jag och PMS-hunden

Göllungen

"Se till att belöna hunden ordentligt nu när det blev rätt!"

Johanna och Pi

Juni leker den tydligen väldigt roliga leken "eyea tennisbollen""Nuu ska du dö!"

"Haha, där fick han vad han förtjänade!"

Duktige bostonterriern Boston

Avslappnat på kurs...

Krux

Juni

Jag drömde en så fin dröm i natt. Aika hade fått en kull valpar, eller rättare sagt en enda liten tikvalp. Hon var brun och såå liten, såg ut som en miniatyr-Aika, med samma snälla, kloka blick och alltför stora öron. Vi satt i min säng allesammans; jag, Aika, Spica och den namnlösa lilla. Lycka. Sedan rycktes jag ur sömnen av min brandvarnare, som med ilsket högfrekvent genom-märg-och-ben-ljud förkunnade att dess liv var på väg att rinna ut. Ingen Aika-valp fanns längre och panik fyllde mig nerifrån och upp, känslan av att jag en dag kommer stå utan någon Aika i mitt liv. En skvätt tårar i min sovande lilla hunds päls. Varför kan ingenting få vara för evigt?

Tänk en liten Aika-pup…

Vänster: Aika ca fyra veckor. Höger: Aika ca åtta veckor.

Aika i gult halsband, sex veckor

Aika tio veckor

Knappt tre månader

Med Castor

För det mesta brukar jag skriva en grovplanering inför varje lydnadsträningspass med hundarna, oftast i min lilla blommiga anteckningsbok som ständigt följer med i träningsväskan. Planeringen är ju ett himla bra verktyg för att få struktur så att man inte blir stående på plan och bara “skräptränar” för tränandets skull men den gör det också lätt att blicka tillbaks i träningen. Ikväll har jag suttit och bläddrat i min lilla bok och försökt se hur mycket vi egentligen gått framåt under det år som gått. Tittar jag tillbaks i Aikas träningslogg märks det att vi bytt spår; för ett år sedan hårdtränade vi på elitlydnadsmomenten medan det nu bara är brukslydnaden som gäller. Spicas träningslogg var betydligt mer intressant att bläddra igenom. För ett år sen skrev jag ner saker som “belöna att hon följer efter”, “ha koppel på så att hon inte får chans att fly”, “lek bara på plan idag”, och så vidare. Att vi haft såna problem i träningen tidigare känns helt osannolikt att tänka sig när jag ser på henne idag, superglad och självsäker som hon är på plan. Bläddrar jag tillbaks ett halvår i träningsboken verkar jag ha ett genomgående tema i Spicas träning; att hitta fokus och glädje. Eller för att citera den blommiga boken 18 februari: “Sitta still och hålla klaffen. Ta eventuellt ett steg framåt om hon är lugn. Apportering: gripa ur handen och vara still bråkdelen av en sekund.” Tänk vilken utveckling hon haft, det lilla gråa sattyget!

Bilderna nedan är knäppta av Julia ikväll:

Duktig Aika går saaaakta saktagående

Tungapportering

"Tack!"

Hilde och Aikas kullbror Ayzo slog till igår och slutade som fyra på norska mästerskapen i sök. En fantastisk prestation och en otrolig inspirationskick för mig. Trots att vi ännu inte har något betygsmässigt framåtsändande hoppas jag att jag och Aika ska komma med på någon högrespår-tävling i höst. Med Spica är jag sugen på att starta lydnadsklass ett, trots att jag sagt tusen gånger om att vi inte ska tävla någon lydnad. Appellspåret vill jag också ge mig på men det får nog vänta om inte Spica skulle göra en helomvändning och plötsligt börja visa fokus i spårandet. Som en extra inspirationsinjektion ska vi på kurs nästa helg för årets SM-vinnare i lydnad; Lillemor Edström. Ska bli riktigt roligt och förhoppningsvis kan vi få några bra tips om hur jag ska hitta rätt nivå hos Spica på plan. Hon har ju lätt för att bli så pepp att hon slår över vilket leder till massa ljudande, studsande och bitande på mattes händer. Duktigt nog började hon i alla fall löpa i fredags, cirka åtta månader efter sitt första löp, så nu behöver vi inte bekymra oss om det i höst.

Lycka är att hitta en tennisboll i skogen

Dräggelfia

Finaste Aika

Universums bästa

Fin Spica

Aika övervakar Spica som äter gåsbajs...

Sötaste Pigge

Inga kommentarer...

Aika ser bekymrad ut

Tokiga hundar

Fantastiska Scarabaeidae

Jag gillar

Smått bakis och med knappa två timmars sömn rullade jag till Nyköping imorse för att heja på bästaste Sara och Ned som skulle tävla lydnadsklass ett. Ned har väl inte direkt gjort sig känd som den mest samlade kelpien under uppväxten men wow vad fint han gick idag; riktigt imponerande att se hur Sara har jobbat fram ett sånt lugn och fokus hos honom på plan! Vinst och förstapris för de två såklart och jag kan bara applådera, det är de verkligen värda!

Stort grattis också till Malin och Spicas brorsa Sinus som plockade ett förstapris i lydnadsklass två idag och ett stort HEJA till Hilde och Aikas brorsa Ayzo som just nu tävlar norska mästerskapen i sök. Nog blir man inspirerad att ge sig ut på tävlingsbanan med sina egna dårar!

Fotgående

Apportering under sträng övervakning

Hopp

Sara och Ned högst upp

Grattis igen!

Ord kan inte förklara hur mycket jag älskar den här hunden. Vad vore jag utan dig, bästa Aika?

För alltid du

Nog för att jag som biologstudent kan acceptera att de vilda djuren har en viss rättighet att vistas i naturen men tre rådjur, en Spica-stor hare och en ekorre mitt framför nosen under en 50 meter lång sträcka i dagens spår?! Hur märkligt är det egentligen att min hund har typ noll procents koncentrationsförmåga? Linnéa kom idag förresten på vad Spica borde ägna sig åt istället för spåret: weightpulling, grenen där damp, utflippat beteende och IQ fiskmås bara är en fördel. Mari föreslog alternativet freestyle till punklåt.

En Spica i betydligt yngre upplaga, i min famn ute på Stockholmsavdelningen. Foto: Julia Indergand

Vad är det egentligen med kelpies och deras vilja att ha “tak över huvudet” när de ligger och vilar? Det första Aika gör när hon kommer hem till mina föräldrar är att, efter en kort men intensiv hälsningscermoni, åla sig in under närmaste säng eller soffa där hon sedan ligger och plirar så länge inget anmärkningsvärt spännande händer. Här hemma är det ständig kamp mellan hundarna om vem som har rätten att sova inne i flygburen och Spica snurrar gärna in och lägger sig bakom fönstrets gardiner. I övrigt får det duga med att ligga under köksbordet eftersom jag har sänglådor under sängen och de inte kommer in där. Igår satt jag vid datorn när jag hörde ett väldigt ledset litet “vuff??” underifrån sängen. Eftersom sänglådorna stod en liten bit isär från varandra hade Aika sett sin chans och kilat in under sängen men väl där inne upptäckt att det inte var lika lätt att ta sig ut som in. Som den elaka matte jag är drog jag genast fram kameran och smattrade av i den snopna hundens ansikte medan jag skrattade så att jag höll på att trilla av stolen.

"Hjälp, mamma??"